En guldpeng på CD-Centralen kan det mesta vara värt och denna för mig helt okända grupp Destruction Unit spelade in denna 2004. de tio låtarna är en uppvinsing i någon slags synthhardcore eller vad man skall kalla det. Det är i alla fall galen musik med både man och kvinna på sång och de skriker verkligen ut sin ångest. Eller vad sägs om låttitlar som "Meet the sadist" "Death to the old flesh" "Day of your death" och "Violence Virus" så förstår ni att detta inte är en upplevelse som kan uppskrivas som något glädjeframkallande alster utan här är det mer adrenalin och ångest som kryper fram men de gör det på ett ypperligt sätt tycker jag. Svårt att jämföra med någon grupp alls egentligen men ni som gillar Cramps, B-52´s,  Sator Codex och lite mörkare typ av punk kommer säkert att avguda detta och att det blir lite udda är väl keyboardens "fel". Kolla in om det låter intressant för jag tror att ni kommer att ångra er om ni inte ger bandet chansen.

  En svensk grupp som jag aldrig hört talas om men vad glad man blir när man hör denna skiva. Tio kronor på CD-centralen fick jag punga ut men den är värd fullpris och mer. Jag skulle göra mycket för att få höra mer med gruppen. Vad är det som då är så fantastiskt med gruppen....det mesta faktiskt. Attityd, melodier och låtar överhuvudtaget. Tänk er Jam i sin tidiga ålder, Mando Diao likaså och den typen av ganska skramlig poppunk och det finns så mycket attityd där och det känns som om man har tagit det bästa från det mesta när det gäller garagerock, tidig punkrock och pop från 60-talet. jag känner mig nästan lite ledsen när de 12 låtarna mynnar ut och jag sätter på skivan igen för jag tycker nog att skivan är värd att lyssnas på om och om igen för Manikins är en av de mer intressanta svenska grupper jag hört på det senaste....

  Jag kommer inte riktigt ihåg var Tyla var/är med men har lite för mig att det var Dogs Dámour men rätta mig om jag har fel. I alla fall är detta en soloskiva som jag tycker är riktigt trevlig faktiskt. Det finns referenser som gör att jag många gånger tänker på en artist som TV Smith eller något liknande. Om ni då har läst mina recensioner innan så förstår ni ganska fort att det är något jag gillar eftersom jag verkligen gillar TV Smith. Lite Psychedlic Furs också i en del av låtarna så Tyla har verkligen fått till en sorts musik som berör för det gör ju både TV och Psychedelic och mycket beror där på rösterna och Tyla har en röst som man inte glömmer i första taget och som är så mycket rock n roll....Tio kronor kostade mig den här skivan på CD-centralen och den skulle helt klart vara värd fullpris även om han nästan går över till Smokietakter i någon låt men det övervinns ganska snabbt av resterande låtar.

  Japanska punkband är vi kanske inte så bortskämda med i Sverige men det finns säkert en hel del. Här är ett band som jag köpte för en tjuga på Dirty Records och det är en kul uppelevsle. För en del av låtarna är riktigt bra men en del av låtarna som Slide Down till exempel är en galen sörja av en massa ljud, galna trummor och en än mer galen sångare. Men oftast är det tjejsjungen punkrock av hög kvalitet och en grupp som Shonen Knife ligger inte så långt borta. Det är så kul att höra punkrock från olika länder tycker jag och det är framförallt kul att dela med sig av att det finns så många olika länder som spelar punkrock idag. En snårig djungel men det är värt många gånger att ta sig igenom den.

  Den här skivan är jag nöjd med. Köpte den för tio kronor på Dirty Records på Andra Långgatan. Det är polsk punk och det brukar vara jävligt bra faktiskt. Minns bara Dezerter.... Här känns det som om vi har hittat den polska motsvarigheten till Crass faktiskt för sjunger växelvis en tjej och en kille och det är en underbar upplevelse. Eller kanske till och med en grupp som Dirt kanske. Det är i alla fall väldigt tuff musik som ackompanjerer de son sjunger och de 32 låtarna bara flyger förbi. det enda som är synd kanske är att man inte förstår texterna men punk/hardcore är ett universellt språk så jag förstår i alla fall att de har mycket åsikter för de verkar jävligt arga. Jag äslkar verkligen den här gruppen och alla ni som gillar tuff punkrock skall hålla ögonen öppna om ni hittar skivan för det är en underbar upplevelse att låta de arga polackarna köra över oss med sin punkiga hardcore.

  För en tjuga blev denna skiva min på Dirty Records och det är väl ett pris som är ganska okej. Som ni förstår efter min kategoriindelning så har jag haft väldigt svårt för att placera detta i ett fack och det har jag efter att ha lyssnat ett par gånger till på skivan. Visst finns här spår av både Slipknot, Sisters, Misfits, Marilyn Manson,  metal, punk och allt möjligt egentligen. Det viktiga egentligen är ju att jag gillar skivan och det gör jag faktiskt riktigt mycket. Det är mycket bra melodier och en sångare som nästan påminner mig om Axl Rose ibland med sin lite raspiga röst. De 11 låtarna går igenom min stereo med högt betyg och det enda problemet är kanske att de är lite för lika ibland men egentligen gör det inget för de har trots alla influenser hittat en egen stil i den hårda rocken.

  Köpte skivan för en tjuga och det var en liten chansning när jag såg den på Dirty records men med låttitlar som Joey and Dee dee och Way out west kunde det inte bara vara dåligt. Kevin K verkar vara en medelåders man som är uppvuxen på punkrock av den tidiga skolan och han lyckas verkligen få till bra melodier på sina låtar. Ni vet han får till det där soundet som grupper som Dead Boys, New York Dolls, Casino Steel och den typen av grupper och artister får till. Någonstans mellan rock n roll och punkrock med en jävligt bra attityd och det är sådant som jag gillar. Attityd alltså för det är med sådan som musik byggs tycker i alla fall jag. Jag gillar verkligen hans stil och det är konstigt att jag inte hört honom förr tycker jag men när jag läser om honom så verkar det som om han rört sig i de "rätta" punkkretsarna och gjort en massa skivor genom åren. Jag skall i alla fall försöka få hört mer med denna man.

  Jag älskar egentligen sådana här skivor där kända grupper gör andra kända gruppers låtar och gör sina egna personliga tolkningar av dessa låtar. Man får en bild av vad de gillar för musik och hur det blev så att de låter precis som de gör. Den här skivan har ju 24 år på nacken och kostade mig en tia på CD-centralen och även om den var lite repig så var den fullt acceptabel att lyssna till.  För här finns ju allt från Billie Holiday över Sparks till Doors och Iggy Pop och deras version av världens bästa låt The Pasenger är nästan lika bra som originalet. Även udda artister som Kraftwerk och musik från Djungelboken får plats här. En skiva som är fylld av kärlek till musik och framförallt till musik som gruppen gillar och den gamla punkdrottningen Siouxsie är verkligen i sitt esse här och hennes röst är bättre än någonsin. De två avlustande låtarna av Roxy Music och Television är också kärleksfylld tolkningar och detta är en av de bättre tributalbum som jag vet.